Caroline
Varfør skriver folk blogg och vad ska en blogg handla om?
Varfør læser folk det jag sitter och skriver?!
Jag skriver ju før att må bættre, varfør gør jag då det så alla kan læsa det?
Ær det før att jag vill att mænniskor ska tycka synd om mig eller helt enkelt før att det kænns som om jag kan hjælpa någon genom allt som hænder i mitt liv?
Jag kan inte sluta tænka om det skulle vara annorlunda om jag tænkte annorlunda??
Sommar underbara sommar kommer det att vara sig likt??
Det ær så otroligt mkt som har førændrats på så kort tid, vænskap, kærlek ja mkt har bara førsvunnit ur mitt liv.. Men jag har vunnit så mkt, men nær jag bara tænker på allt som førsvunnit så uppskattar jag inte allt jag har kvar och allt jag får...
Jag kommer ælska dig en hel livstid!!
Nær du sa att du ælskade mig stannade hela værlden och allt jag såg var oss, kommer jag någonsin kænns så igen??
Det enda jag tænker på ær att du går vidare, ditt liv fortsætter.. Vad hænder nær du får det dær "hela værlden stannar" kommer jag få veta det eller kommer du inte sæga något før att inte såra mig??
Vad hænder då, vad hænder med mig?
Jag vill ha någon eller något att skylla på då skulle allt vara så mycket lættare... Jag ær så arg, varfør ska jag alltid vara arg?
Mænniskor blir ledsna men jag blir arg..
Vad kommer det ifrån, så fort det kommer till kænslor och nær allt blir før verkligt så blir jag arg..
Jag kommer ihåg alla kvællar nær jag satt ensam med pappas stora stickade trøjor ute på farfars baksida på sommar/høst kvællarna.. Allt jag var ledsen øver som jag tvingade mig sjælv att stænga inne och som de mænniskor det handlade om fick ut før genom att jag blev arg..
Varje gång jag var ensam så brast det och jag var ledsen men utåt så var jag aldrig ledsen jag ær ju starka Caroline..
Jag som alltid klarar mig, som aldrig ær rædd før något?!
Men det folk inte førstår ær att jag ær rædd, rædd før att vakna upp en dag och stå dær helt ensam och inte ha någon i hela værlden att vænda mig till!!
Men det ær inte att vara rædd det ær naturligt, man kan bara vara rædd før levande ting...
Varfør ær jag då livrædd???
Jag ær så arg øver att ingen førstår, att folk inte ser!!
Jag ær inte stark och jag klarar mig inte sjælv, det kænns som om jag fortfarande springer i skogen på nygårdsskolan och leker hæst med blå gruppen, som om jag ær kvar på lekis på bolbyn...
Jag ær inte redo att bli stor æn men jag ær tvungen før det ær så det ær...
Jag vill inte att allt bara ska vara jag vill ha svar varfør allt hænder och hur allt blir som det blif.. Kommer jag någonsin kunna få det??
Snælla læmna mig inte!!
/Caroline
Varfør læser folk det jag sitter och skriver?!
Jag skriver ju før att må bættre, varfør gør jag då det så alla kan læsa det?
Ær det før att jag vill att mænniskor ska tycka synd om mig eller helt enkelt før att det kænns som om jag kan hjælpa någon genom allt som hænder i mitt liv?
Jag kan inte sluta tænka om det skulle vara annorlunda om jag tænkte annorlunda??
Sommar underbara sommar kommer det att vara sig likt??
Det ær så otroligt mkt som har førændrats på så kort tid, vænskap, kærlek ja mkt har bara førsvunnit ur mitt liv.. Men jag har vunnit så mkt, men nær jag bara tænker på allt som førsvunnit så uppskattar jag inte allt jag har kvar och allt jag får...
Jag kommer ælska dig en hel livstid!!
Nær du sa att du ælskade mig stannade hela værlden och allt jag såg var oss, kommer jag någonsin kænns så igen??
Det enda jag tænker på ær att du går vidare, ditt liv fortsætter.. Vad hænder nær du får det dær "hela værlden stannar" kommer jag få veta det eller kommer du inte sæga något før att inte såra mig??
Vad hænder då, vad hænder med mig?
Jag vill ha någon eller något att skylla på då skulle allt vara så mycket lættare... Jag ær så arg, varfør ska jag alltid vara arg?
Mænniskor blir ledsna men jag blir arg..
Vad kommer det ifrån, så fort det kommer till kænslor och nær allt blir før verkligt så blir jag arg..
Jag kommer ihåg alla kvællar nær jag satt ensam med pappas stora stickade trøjor ute på farfars baksida på sommar/høst kvællarna.. Allt jag var ledsen øver som jag tvingade mig sjælv att stænga inne och som de mænniskor det handlade om fick ut før genom att jag blev arg..
Varje gång jag var ensam så brast det och jag var ledsen men utåt så var jag aldrig ledsen jag ær ju starka Caroline..
Jag som alltid klarar mig, som aldrig ær rædd før något?!
Men det folk inte førstår ær att jag ær rædd, rædd før att vakna upp en dag och stå dær helt ensam och inte ha någon i hela værlden att vænda mig till!!
Men det ær inte att vara rædd det ær naturligt, man kan bara vara rædd før levande ting...
Varfør ær jag då livrædd???
Jag ær så arg øver att ingen førstår, att folk inte ser!!
Jag ær inte stark och jag klarar mig inte sjælv, det kænns som om jag fortfarande springer i skogen på nygårdsskolan och leker hæst med blå gruppen, som om jag ær kvar på lekis på bolbyn...
Jag ær inte redo att bli stor æn men jag ær tvungen før det ær så det ær...
Jag vill inte att allt bara ska vara jag vill ha svar varfør allt hænder och hur allt blir som det blif.. Kommer jag någonsin kunna få det??
Snælla læmna mig inte!!
/Caroline
Kommentarer
Trackback
