ARG?!
Jag är trött men kan inte sova... Känns sådär...
Jag har haft en bra dag idag, min hjärna börjar förstå vad jag vill...
Inte alltid min kropp och min hjärna vill samarbeta =P
Tänker massor på hur arg och ledsen jag verkar vara, det är jag inte...
Har bara blivit ett hemskt sätt för mig att uttrycka mig när jag inte vill/kan visa vad jag egentligen känner... När jag inte vill visa mig "sårbar"...
Jag har bestämt mig att inte dölja mina känslor längre, varför ska jag göra det?!!
När jag ser tillbaka på mitt liv så har jag haft det sjukt bra, med människor jag älskar och en familj som alltid finns där...
Jag vet också att det här med att inte kunna visa sina känslor är ett släktdrag...
Min pappa är inte världens bästa på att visa känslor, han är nog inte så bra att uttrycka sig överhuvud taget.. Har blivit som honom att när man blir rädd så blir man arg istället... Men när han säger ngt som betyder ngt så betyder det massor och man vet att han ändå bakom allt menar det...
Min mamma är nog inte heller världens bästa på att visa och säga vad hon känner... Det är ngt speciellt med henne hon vet vad jag tänker innan jag tänkt det själv hon finns alltid där oavsett vad jag gör, vad jag än säger så finns hon alltid vid min sida och hon har aldrig svikit mig och jag vet att hon aldrig kommer göra det heller...
Hon ställer upp oavsett, hon fixar saker som inte går att fixa hon är mitt hjärta!!
Jag ska försöka jag ska kämpa, för jag känner så mkt med människor och jag är så mkt mer än det här jag visar... Jag ska bygga upp den där tilliten till människor som försvunnit när man blivit sårad och sviken... Men den finns där!!!
Tänker så mkt på varför jag blev såhär, mamma berättar om hur jag var när jag var liten tills jag började 6-7... Jag känner inte igen det hon pratar om... För jag har med min ilska begravt den personen jag är och jag är så rädd att min ilska ska ta över och aldrig mer ska jag vara den jag är...
Det började när mina föräldrar skiljde sig, (klyschigt jag vet) det kändes som om min värld rasade samman... Jag skyllde och skyller nog fortfarande skilsmässan på min mamma.. Har alltid vart en sucker för kärlek, kärleks filmer, musik uuu name it... Jag kan inte och kommer aldrig någonsin tro att två människor som älskar varandra så mycket att dom gifter sig kan säga att kärleken tagit slut?! Gifter man sig är det för livet!! Det spelar ingen roll vad som händer man lovar en människa man älskar att alltid finnas där no matter och det klarade inte mina föräldrar dom svek min tro...
Det var väl någonstans där jag började tvivla på kärleken, men jag ville inte...
Men vad visste jag, om dom två personer som är mina förebilder inte kan hålla kärleken kvar och kämpa varför ska någon kunna det?!
Det var nog därför jag blev så arg också för jag visste varken ut eller in...
Varför mamma fick ta hela smällen vet jag inte än... Jag ångrar så mkt men jag kan inte ändra det.. Men det jag kan ändra är hur jag är mot mina älskade och människor runt omkring mig imorgon, resten av veckan, varje sekund av året ja varje minut av mitt liv...
Jag ska verkligen försöka, det är inte bara jag som förtjänar det alla runt omkring mig förtjänar det också...
Jag saknar det med att vakna och känna att hela världen är min, att solen lyser genom den mörkaste dagen...
Känna hur jag är glad trots att allt är upp och ner... Känna lycka genom motgångar!!
Visa alla hur mycket jag älskar dom, finnas där varje sekund och ställa upp...
Oavsett vad jag har sagt eller gjort så kan jag inte ta tillbaka det, jag kan bara börja härifrån...
Blev mest ett inlägg som jag tror min mamma kommer uppskatta, men det känns ändå skönt att ha skrivit ner det och jag tror att det finns fler som mig.. Som låter ilskan ta över när det känns hopplöst...
Men kämpa för att ta er ur det...
Jag tror eller jag vet att det kommer vara värt det, man får så mkt tillbaka!!
/Caroline
Jag har haft en bra dag idag, min hjärna börjar förstå vad jag vill...
Inte alltid min kropp och min hjärna vill samarbeta =P
Tänker massor på hur arg och ledsen jag verkar vara, det är jag inte...
Har bara blivit ett hemskt sätt för mig att uttrycka mig när jag inte vill/kan visa vad jag egentligen känner... När jag inte vill visa mig "sårbar"...
Jag har bestämt mig att inte dölja mina känslor längre, varför ska jag göra det?!!
När jag ser tillbaka på mitt liv så har jag haft det sjukt bra, med människor jag älskar och en familj som alltid finns där...
Jag vet också att det här med att inte kunna visa sina känslor är ett släktdrag...
Min pappa är inte världens bästa på att visa känslor, han är nog inte så bra att uttrycka sig överhuvud taget.. Har blivit som honom att när man blir rädd så blir man arg istället... Men när han säger ngt som betyder ngt så betyder det massor och man vet att han ändå bakom allt menar det...
Min mamma är nog inte heller världens bästa på att visa och säga vad hon känner... Det är ngt speciellt med henne hon vet vad jag tänker innan jag tänkt det själv hon finns alltid där oavsett vad jag gör, vad jag än säger så finns hon alltid vid min sida och hon har aldrig svikit mig och jag vet att hon aldrig kommer göra det heller...
Hon ställer upp oavsett, hon fixar saker som inte går att fixa hon är mitt hjärta!!
Jag ska försöka jag ska kämpa, för jag känner så mkt med människor och jag är så mkt mer än det här jag visar... Jag ska bygga upp den där tilliten till människor som försvunnit när man blivit sårad och sviken... Men den finns där!!!
Tänker så mkt på varför jag blev såhär, mamma berättar om hur jag var när jag var liten tills jag började 6-7... Jag känner inte igen det hon pratar om... För jag har med min ilska begravt den personen jag är och jag är så rädd att min ilska ska ta över och aldrig mer ska jag vara den jag är...
Det började när mina föräldrar skiljde sig, (klyschigt jag vet) det kändes som om min värld rasade samman... Jag skyllde och skyller nog fortfarande skilsmässan på min mamma.. Har alltid vart en sucker för kärlek, kärleks filmer, musik uuu name it... Jag kan inte och kommer aldrig någonsin tro att två människor som älskar varandra så mycket att dom gifter sig kan säga att kärleken tagit slut?! Gifter man sig är det för livet!! Det spelar ingen roll vad som händer man lovar en människa man älskar att alltid finnas där no matter och det klarade inte mina föräldrar dom svek min tro...
Det var väl någonstans där jag började tvivla på kärleken, men jag ville inte...
Men vad visste jag, om dom två personer som är mina förebilder inte kan hålla kärleken kvar och kämpa varför ska någon kunna det?!
Det var nog därför jag blev så arg också för jag visste varken ut eller in...
Varför mamma fick ta hela smällen vet jag inte än... Jag ångrar så mkt men jag kan inte ändra det.. Men det jag kan ändra är hur jag är mot mina älskade och människor runt omkring mig imorgon, resten av veckan, varje sekund av året ja varje minut av mitt liv...
Jag ska verkligen försöka, det är inte bara jag som förtjänar det alla runt omkring mig förtjänar det också...
Jag saknar det med att vakna och känna att hela världen är min, att solen lyser genom den mörkaste dagen...
Känna hur jag är glad trots att allt är upp och ner... Känna lycka genom motgångar!!
Visa alla hur mycket jag älskar dom, finnas där varje sekund och ställa upp...
Oavsett vad jag har sagt eller gjort så kan jag inte ta tillbaka det, jag kan bara börja härifrån...
Blev mest ett inlägg som jag tror min mamma kommer uppskatta, men det känns ändå skönt att ha skrivit ner det och jag tror att det finns fler som mig.. Som låter ilskan ta över när det känns hopplöst...
Men kämpa för att ta er ur det...
Jag tror eller jag vet att det kommer vara värt det, man får så mkt tillbaka!!
/Caroline
Kommentarer
Postat av: C
klar man får mycket tillbaka när man öppnar sig;) du har inget att förlora gumman, ali kanske är mr right, vem vet ;)? hehe
Trackback
