Flickkan

Jag var i Istanbul i somras!
Det var en stad jag aldrig någonsin kommer släppa ur mitt hjärta!
Jag älskade att hata varje sekund jag var där! Jag ville bara bort, ville bara försvinna därifrån!
Men när jag stog där utanför lägenheten jag kallat mitt hem i en vecka med packad resväska ville jag inget hellre än att gå in, packa upp och stanna för alltid...
Det var svårt att vara där, det var svårt att förstå och framför allt så är det bara svårt!!


När jag kom så kände jag mig bara rädd för allt som skulle komma allt jag inte visste!
Att jag skulle bo hemma hos okända människor som pratade för mig ett helt okänt språk och levde en helt okänd livsstil.. Dom levde en religion!


Jag kan bara tänka tillbaka nu och vara tacksam för att dem lät mig komma in i deras liv.. För aldrig någonsin har jag blivit så omhändertagen och fått så mycket känslor av människor som inte känner mig..
Jag kunde inte prata med någon av de jag bodde med, de jag träffade, nej i princip ingen.. Men dom lät mig komma in i deras liv, dom skrattade med mig och framför allt dom kände allt med mig!!
Det är en av de finaste veckor jag haft och jag kan bara tacka för att jag fått lära känna varenda en av de underbara människor jag träffade där! De kommer alltid finnas med mig...
Och jag VET att jag kommer träffa dem igen!!


Men det jag skulle skriva om egentligen var hur lätt vi har det i sverige, norge, finland jaa här!!
Vi kan ta på oss en tubtopp, korta shorts och bara gå vart vi vill!
Jag kan kliva upp på morgonen och åka och bada, gå till affären eller bara gå en tur ensam..
Jag har aldrig sett det på det viset innan istanbul.. Har aldrig tänkt på hur enkelt jag har det egentligen..


En utav orsakerna att jag inte gillade istanbul, var att jag som tjej inte kunde göra vad jag ville!!
Jag kunde inte ta på mig skorna och ensam gå till telefonkiosken som låg 5 minuter ifrån lägenheten.. Jag var tvungen att ha någon med mig och inte bara någon utan en kille.. Det gjorde mig rasande..
Att jag inte kunde ta på mig ett par korta shorts eller en klänning som var ovanför knäna utan att hela stadens blickar var riktade mot mig.. När min väns kille gav henne arga blickar för att han ansåg hennes klänning för kort och hon bytte.. Eller när någongs fru lagar mat för att hennes man vill ha..


Aldrig någonsin i hela mitt liv har jag känt sånt raseri inombords...
Jag ville bara skrika och tala om hur fel allt var.. Men allt eftersom tiden gick insåg jag att det finns en kärlek där som vi här aldrig någonsin kommer få uppleva.. Det har inte att göra med om jag går med en kort klänning eller om jag lagar mat till min man... Det är kärleken inom släkten som är det fina, det som gör allt värt det!
Att bo hemma hos folket i istanbul är något jag aldrig hade fått uppleva utan Serivan och jag kommer alltid vara tacksam!!
Jag saknar det!!





/Caroline